Lund är ju staden för glada upptåg och spexiga undanflykter. Som motvikt till den akademiska vardagen slinker den listige räven ännu undan skurarna av ärtor och kön ringlar lång till spex och sångarmöten. Men hur är det annars? Vem vill leka idag? Alltför mycket står på spel för att våga verka annat än seriös. Den framtida yrkesbanan läggs tidigt och det är bråttom att hinna fram fortast möjligt. Finns det en raksträcka, gäller det att ta den, det förväntar sig både stat och akademi idag. För att denna målmedvetenhet är så kompakt och kanske för att närliggande Konsthallen ruvar så retsamt självhögtidligt på konstens stora allvar vill Peter Johansson/Barbro Westling satsa allt på ett kort. Form- och färgproblemen har denna gång fått stryka på foten för ett mer animalt experiment. Krognoshusets välkända arkitektur transformeras med ett enda grepp till ett gökur modell större. Den punktliga göken hoppas vi ska locka in publiken och väl därinne tror vi att de levande hönorna ska överraska, den vana konstpubliken såväl som den ditlockade, med ett himla liv och kacklande!

11 äldre och trygga hönor, utlånade av Gunnel och Nils Larsson i Värpinge, bor och värper i nykonstruerade burar och objekt i aluminium, inne på Aura. De sköts om och djurskyddet beaktas, precis som om det gällde värdefulla konstverk. Frågan är vad som försiggår på denna scen? Resultatinriktad produktion, estetisk utställning, någon slags opinionsbildning? Konsten har en lång tradition av studier i form av stilleben och porträtt. Vad händer när objektet lever? När de tittar tillbaka? När (kall) aluminiumkonst möter (varma) äggvärpare?” Vad handlar det om?